Den nakna sanningen!

Detta inlägg skriver jag inte för att folk ska tycka synd om mig, utan för att folk ska få en mer förståelse hur det är av att ha ångest.

Hur många är det som vet om att just jag har panikångest? 
Ångest är inget som syns på utsidan, utan det är inom en och det ställer till med problem. Har man inte upplevt ångest så är det svårt att förstå hur en person med ångest mår eller känner. Jag själv begär inte att folk ska förstå hur jag har det, men jag vill att de ska tro mig! Jag vet inte hur många personer som jag har mött som har tittat på mig med blicken "är du verkligen sjuk?". Att fråga hur det känns är inget man ska fråga då jag själv tycker att det är svårt att beskriva. Vad är det som orsakar ångest, är heller inget man ska fråga. Inte mig i alla fall då jag inte alltid är hundra på varför. Jag har mött många personer som inte tror på mig eftersom ångesten inte syns och syns inget, då är man inte sjuk. Jag har mött många personer som inte riktigt förstår vad ångest är utan skämtar bort det. Ångest är inget roligt och att säga "äh lite ångest är väl ingenting" gör absolut inte saken bättre. 

Jag kan känna mig sårad och kränkt när personer inte tror på mig för vem skulle ljuga om ångest? Jag skulle vara överlycklig om jag hade fått slippa den och de som inte upplevt detta ska vara glada. Jag har även mött läkare som tittar med en frågande blick på mig och det är riktigt svårt när just en läkare inte tror en. Undra om de har tillräckligt med kunskaper om det här egentligen. Som tur var är att jag har hittat en läkare som ser mig för den jag är och tror på mig. 

Min ångest tog fart när jag gick på gymnasiet och jag var borta väldigt mycket en period ifrån skolan. Mina kompisar i skolan förstod inte vad det var för fel på mig även fast jag sa att det var ångest och jag hade inte riktigt någon i skolan som stöttade mig bland mina vänner. Jag har under alla år haft en stöttande familj och pojkvän som jag är väldigt glad över att jag har då de alltid har stått på min sida. Jag hade en underbar mentor som verkligen brydde sig om mig i skolan och försökte få mig att må bra. Jag vet inte hur många gånger jag kom in stortjutande på hans kontor pga av ångesten. Han släppte då allt han hade och hade han möte så fick det vänta. Jag har även fått gå och prata med psykolog och kurator som inte har varit till så stor hjälp. Självklart hade jag andra vänner som stöttade mig men som vän ville jag inte alltid belasta dem med mina bekymmer. Jag är glad över att jag haft dessa stöttande personerna runt mig och jag tycker verkligen synd om dem som inte har det.

Även fast jag mår bättre idag än under min gymnasietid så har jag det väldigt svårt vissa perioder. Eftersom det kommer i perioder för mig så funderar jag ibland på om jag är manodepressiv egentligen. Jag tar medicin varje dag som dämpar min ångest och depression. Jag har behovs medicin iform utav lugnande som jag kan ta när jag får mina ångestattacker. Hur många visste det om mig egentligen? Jag vet att det finns dem som har det värre än vad jag har och som sagt skriver jag inte detta för att folk ska tycka synd om mig utan jag vill att man ska få en förståelse hur det är att ha ångest. Vissa dagar vill jag inte ens stiga upp ur sängen men det som får mig att gå upp är att jag åker ut till Precious i stallet då jag mår så bra när jag är med henne. Det är verkligen terapi för mig och jag glömmer vardagen för en stund.

Än idag får jag sjukanmäla mig när ångesten väl kommer då jag inte kommer iväg till jobbet. Jag skäms och får dåligt samvete över det fast jag vet att jag inte borde ha det. Jag tycker inte om att göra det svårt för andra och att sjukanmäla mig ifrån mitt jobb som jag älskar och har bra arbetskamrater på gör det nästan värre. Jag vet om att det finns fler som känner och mår som jag gör och de ska veta att jag alltid finns här då jag själv vet om att man behöver stöttepelare när man mår som värst.


Det jag vill få ut med detta inlägg är att ångest som sagt inte syns utanpå utan är något som känns innut en. Har du en vän eller anhörig som har ångest, stå på deras sida och tro på dem! Man behöver inte alltid prata men att just finnas där, krama om dem eller hålla en hand gör mycket mer än vad man kan tro!


Min älskling, mitt hjärta, mitt allt..
 

Kommentarer
Postat av: JKJKJKJK

Testa att trippa på lsd/svamp. Det hjälpte mig otroligt mycket med min mångåriga ångest vilket har lett till att jag idag nästan helt ångestfri.

2016-01-29 @ 05:13:12
Postat av: Amanda Eriksson

Åh vilket bra inlägg jag känner så igen mig i mycket som du skriver eftersom jag själv får ångestattacker.
Styrkekramar:)

2016-01-29 @ 17:12:34
URL: http://mandanellie.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0