Sheriff

Ännu en vit springare som har en stor del i mitt hjärta har tyvärr fått springa vidare på de evigt gröna ängarna. Riffe som han kallades var den första hästen jag red på denna ridskola och som gjorde att jag hittade tillbaka till ridningen. Jag har spenderat många timmar på hans rygg och har njutit av varje sekund. Jag hann även med att tävla honom lite, eller ja.. tävlingar på ridskolan hehe. Varje start med honom ledde till rosett. Dressyren vann vi de gånger vi var med. Han var en klippa som gjorde exakt det jag bad om och att ha en sådan bra kommunikation och känsla med en häst är helt otrolig. Det kändes verkligen att man dansade med hästen då han gick dit jag ville och gjorde det jag bad om. Han var en helt fantastisk häst som trots sin höga ålder på 27 år alltid trodde att han var 5 år. Han var en ponny som var säker i varje situation. Grejen med Riffe var att gjorde man rätt så var han helt fantastisk. På så sätt är det många som har lärt sig att rida på honom. Gjorde man inte rätt visade han det tydligt genom att ställa sig i ett hörn eller stannade men han gjorde aldrig något dumt för att skada någon. Det var sån han var helt enkelt. Under alla år som jag har hållt på med hästar så är det många som har kommit och gått. Tyvärr så lär man sig aldrig hur man ska hantera dessa situationer och det blir inte lättare heller. Han lämnar ett stort tomrum efter sig och saknaden kommer alltid finnas kvar.
I måndags hade vi ett kalas för Riffe där elever från ridskolan fick komma och ta farväl av Riffe. Han var en stjärna som många tyckte om. Han fick en stor hästtårta och fick äta så mycket godis han bara ville. Vi alla stod där och gav honom godis, kramade och pussade honom samtidigt som tårarna rann. I tisdags hann jag ta farväl av honom själv och det är bara så himla svårt allt det där... Han fick godis av mig och pussar och kramar. Tänk att det var sista gången jag såg honom. Igår när jag kom till stallet så tittade jag i hagen direkt och insåg att det saknades en vit häst. Mitt hjärta brast och tårarna forsade ner för kinderna. Om han bara visste hur mycket jag tycker om honom. Jag vet att detta var rätt beslut då han var gammal och hans kropp inte hängde med. Men samtidigt är man ledsen ändå eftersom man aldrig kommer kunna andas in hans varma doft igen, aldrig kommer jag pussa hans lilla mule igen eller se honom igen. Den känslan är den värsta som gör så ont.
Och nej jag skriver inte detta för att det är synd om mig. Detta är mitt sätt att sörja.
 
Underbara, vackra Riffe! 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Ryttarlivet

Åh nej så tråkigt och sorgligt :( Men vilka fina bilder på er, och säkert många, många fler fina minnen i ditt hjärta! Dessa ridskolehjältar alltså ❤️

2015-11-03 @ 08:10:53
URL: http://www.ryttarlivet.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0